Publicerad 8 dec 2003 16:29

När mullorna grep makten i Iran 1979 blev tillvaron svår för det iranska folket. Efter ayatolla Khomeinis seger förvandlades Iran till en teokratisk diktatur.

Därmed bestämde sig Gissoo Shakeri för att ta sin del av ansvaret för att kämpa för ett demokratiskt styrt Iran. På grund av den islamiska regimens brutala sätt att bemöta oppositionen var hon och familjen tvungna att välja ett liv i exil.

Precis som miljoner andra iranier.

Nu bor de i en Stockholmsförort sedan 1988 och trivs. Det enda problemet är klimatet, i synnerhet så här års.
Vädret är helt förfärligt. Jag kommer aldrig att vänja mig, säger Gissoo Shakeri.

Men hennes ögon glittrar vänligt.
Dagen till ära har hon iklätt sig traditionella iranska kvinnokläder med vackra, klara färger. Hemmet är iranskt präglat med mjuka mattor, färgstarka tavlor och massor av böcker som är skrivna på farsi.

Gissoo Shakeri arbetar som familjepedagog. Men sången varken kan eller vill hon släppa.

Hur känns det att fylla 50?

Underbart! Jag känner mig inte ett dugg gammal.
Hon framträder både i Sverige och utomlands. En del av hennes konsertturnéer har gått till England, Frankrike, Tyskland och Kanada.

Att svenska politiker använder kulturarbetare som exempel på lyckad integrationspolitik ogillar Gissoo Shakeri.

Jag vill inte vara en bricka i ett politiskt maktspel. Min musik ska stå i främsta rummet; den kommer från en mångtusenårig kultur.
Hittills har hon gett ut tre cd-skivor. Den första består av sånger som Ghamarmolok Vaziri, en av Shakeris förebilder, etablerade på 1920-talet.

Hon var den första iranska kvinnan som vågade framträda på en scen utan att bära slöja.
De två andra cd-skivorna består av helt nyskriven musik med texter författade av den iranska exilpoeten Mina Assadi.

Hon har skrivit ett tiotal böcker och bor i Stockholm. De två samarbetar nära sedan en tid.
Musiken är komponerad av exil-irakier och spelas också av dem.

Vad handlar sångerna om?

Om kvinnoförtryck, längtan efter frihet, demokrati och mänskliga rättigheter.

I mänsklighetens ärorika namn!
Du frihetens sol,
skänk dina strålar
till fosterlandets mörka natt.
Lys upp hemmet!

Gissoo Shakeri tycker att svens-karna är en smula för förtjusta i att sortera upp folk i fållor. Det vore bättre med en harmonisk blandning med kulturella samträffar.

Då skulle vi kanske komma närmare varandra.
Nu har exilkulturarbetarna det onödigt jobbigt, menar hon. Erbjudandena om att göra konserter eller utställningar är mycket få.

Men hon understryker att hon inte alls sjunger för att bli känd. Hon vill visa världen att det iranska folket lider, att barnen förtrycks, att kvinnor blir stenade till döds för äktenskapsförbrytelser, sanna eller påstådda.
Du har bott i Sverige i 15 år.

Finns det några likheter mellan Sverige och Iran?
Nej, inga som helst. Det är två helt skilda kulturer.
Längtar du aldrig hem?
Inte så länge mullorna sitter vid makten.
Inför sin 50-årsdag känner hon sig starkare än någonsin. Först nu vet hon exakt vad hon vill göra och vad som är viktigast i livet.

Detta syns också på hennes sätt att röra sig. Huvudet är stolt upphöjt och viljan orubblig.
Men i Sverige går utvecklingen åt ett annat håll. Varje dag ser hon fler kvinnor i slöja och nu har även småflickor börjat ta på den.
Det tycker jag inte om. I Sverige borde vi slippa sådana tecken på kvinnoförtryck och barnmisshandel.

Att det ostört kan fortsätta i Iran är illa nog.

Martin Stugart, martin.stugart@dn.se